Trosföreställningar

Sedan urminnes tider har människor haft en tro på högre makter. Redan på stenåldern trodde nordborna på ett liv efter döden. Den forntida religionen kan dock inte jämföras med dagens, eftersom den endast rörde smågrupper och saknade både skrifter och institutioner. Tron var en självklar del av livet och döden, som satte individen och gruppen i ett sammanhang.

Under den förhistoriska tiden hann världsbilden förändras en hel del. Dessutom fanns skillnader i religionen geografiskt. Att veta exakt hur universum uppfattats kommer att förbli ett mysterium, men genom att pussla med arkeologiska bevis, historiska källor och egen fantasi kan man få en uppfattning. Här kommer en sammanfattning om religionerna som funnits i förhistorisk tid.

Stenålder • Bronsålder • Järnålder

Stenålder (10 000 - 1 800 f.Kr)

I jägar- och samlarsamhällena tycks det vardagliga ha varit tätt sammankopplat med kulten. Ceremonier och ritualer hölls sannolikt vid övergångsperioder, som födelse, pubertet, barnafödande och död. Människorna utförde både offerriter och andra ritualer som en del av samspelet med de högre makterna.

De flesta grupper hade egna ritualer för att begrava sina döda (till exempel liggande eller sittande med ansiktet i en bestämd riktning eller liggande på rygg). De döda begravdes med gåvor, som vapen, smycken och döda djur. Detta tolkas som att människorna trodde på något slags liv efter döden, där gåvorna var saker som man fick ta med sig.

En del forskare har spekulerat i om hällristningar på stora jaktdjur, som till exempel älgen, skulle kunna symbolisera något gudomligt.

När stenåldersmänniskorna började bli bofasta offrade de ofta något på den nya boplatsen för att dra välgång till hemmet. Yxan var den vanligaste offergåvan, men kärl, flintredskap, djur- och matoffer förekom också.

Bronsålder (1 800-500 f.Kr.)

På bronsåldern talar hällristningar för att solen dyrkades som en gudom. Det var vanligt att vapen, smycken och djurdelar offrades som återgäld till naturen eller gudarna som hade makten att ge goda skördar med mera. Offren sänktes i sjöar och mossar utanför bosättningarna. Skeppsristningar och gravsättningar i form av skepp var vanliga under bronsåldern. Skeppet sågs sannolikt som ett färdmedel mellan denna världen och nästa.

Någon gång under bronsåldern inleddes fruktbarhetskulterna. De fokuserade på naturens kretslopp, med årstiderna som kom med pånyttfödelse, liv och död. Kvinnan eller modern var en central del av denna kult. I Tacitus verk Germania från år 98 e.Kr nämns modersgudinnan Nerthus och troligen uppkom dyrkan till henne under bronsålderns senare del.

I mitten av bronsåldern började man kremera sina döda, vilket tyder på att man började se på döden på ett nytt sätt. Kanske ville man frigöra själen från kroppen genom denna ritual.

Järnålder (500 f.Kr. - 1 050 e.Kr.)

På järnåldern blev influenser från andra kulturer och religioner alltmer vanliga. Inspiration hämtades från keltiska, romerska, germanska och muslimska områden. Nya element integrerades på olika sätt på olika platser. Gravsättningarna flyttades närmare bosättningarna, men utseendemässigt blev gravarna alltmer varierande. Människorna fortsatte långt in på järnåldern med att kremera sina döda, men under senare delar av perioden slutade de gradvis med det. Skillnader i status och kön ökade också i betydelse under den här perioden. Detta avsepglas i gravarnas utseende och vad de döda fick med sig ner i jorden.

På 500- och 600-talen började offerbruket förflyttas från tidigare mossar och sjöar och koncentreras mer till samhällena. Man började bygga särskilda offerplatser som dessutom fungerade som tingsplatser. Rätt och religion var intimt sammankopplade, vilket kan avläsas i den vikingatida mytologin, där guden Forsete är den högste domaren i både gudars och människors tvister.