Runor som skrift & magiska symboler

Stenar, smycken och vapen är exempel på föremål som utsmyckades med runor på forntiden. Praktiskt användes de som skrivtecken och många monument berättar om gudar och gudinnor, riter och seder, kult och tradition. Dessa utgör det enda skriftliga vittnesmålet från de människor som levt och förstått kulturen i det forna Norden. Runorna användes även som magiska symboler. Att kasta runor var en forntida spådomskonst, som omnämnts av flera historiska källor, och deras magiska krafter utnyttjades också vid galdern.

Runornas förflutna ligger dolt bakom deras namn, vilket passande nog betyder just hemlighet, eller kunskap. Eftersom de till sin form är lika de latinska bokstäverna har de med stor sannolikhet uppkommit ur kontakt med latinspråkiga områden. De första arkeologiska runfynden är daterade till 100-200-talet e.Kr. och fram till 400-talet återkommer de nästan uteslutande i Norden, vilket skulle kunna tyda på att det är där de uppkom. Efterföljande århundraden börjar de dyka upp på lämningar även i andra germanska områden. Dock finns det anledning att tro att runorna spelade sin ursprungliga roll som magiska tecken snarare än som skrivtecken; mer om detta i kapitlet om runmagi.

I det forntida Norden har två huvudsakliga runalfabet eller futharker använts. Den äldre 24-typiga runraden benämns som den "urnordiska futharken" och den räknas ha varit i användande mellan år 100-750 e. Kr. Under 600-700-talen förändrades tecknen gradvis. På 750-talet e.Kr. hade antalet runor reducerats till 16 och detta runalfabet är känd som den "vikingatida" futharken.