Runor som skrift & magiska symboler
Urnordiska futharken •
Vikingatida futharken •
Runmagi •
Runfynd
Stenar, smycken och vapen är exempel på föremål som utsmyckades med runor på
forntiden. Praktiskt användes de som skrivtecken och många monument berättar om
gudar och gudinnor, riter och seder, kult och tradition. Dessa utgör det enda
skriftliga vittnesmålet från de människor som levt och förstått kulturen i det
forna Norden. Runorna användes även som magiska symboler. Att kasta runor var
en forntida spådomskonst, som omnämnts av flera historiska källor, och deras
magiska krafter utnyttjades också vid galdern.
Runornas förflutna ligger dolt bakom deras namn, vilket passande nog betyder
just hemlighet, eller kunskap. Eftersom de till sin form är lika
de latinska bokstäverna har de med stor sannolikhet uppkommit ur kontakt
med latinspråkiga områden. De första arkeologiska runfynden är daterade till 100-200-talet
e.Kr. och fram till 400-talet återkommer de nästan uteslutande i Norden, vilket
skulle kunna tyda på att det är där de uppkom. Efterföljande århundraden börjar de
dyka upp på lämningar även i andra germanska områden. Dock finns det anledning
att tro att runorna spelade sin ursprungliga roll som magiska tecken snarare än
som skrivtecken; mer om detta i kapitlet om runmagi.
I det forntida Norden har två huvudsakliga runalfabet eller futharker
använts. Den äldre 24-typiga runraden benämns som den "urnordiska
futharken" och den räknas ha varit i användande mellan år 100-750 e. Kr.
Under 600-700-talen förändrades tecknen gradvis. På 750-talet e.Kr. hade antalet
runor reducerats till 16 och detta runalfabet är känd som den "vikingatida"
futharken.