Runmagi

Kanske är runornas betydelse som magiska tecken ännu äldre än som skrivtecken. Tacitus skrev i sitt verk Germania (år 98 e.Kr.) om en magisk ritual som utövades av folk i de germanska områdena. Han kallade denna för lottning och den gick ut på att man delade en kvist från ett fruktbärande träd i bitar. På varje träbit ristade man in ett specifikt tecken. Träbitarna kastades sedan ut på en duk, varefter familjefadern plockade upp tre bitar, en i taget. I tecknen avläste han gudarnas vilja. Det var troligtvis en spådom med runor som den utomstående besökaren blev vittne till. I medeltida litteratur beskrivs runorna som magiska symboler, som använts både under vikingatid och medeltid i riter, liknande den ovan nämnda.

Enligt den vikingatida mytologin och de båda Eddorna plockade Oden upp dem efter att han hängt genomborrad av ett spjut på Yggdrasils stam under nio dygn, offrad åt sig själv.

Idag finns intresset om runorna som magiska tecken framför allt inom new age och modern shamanism. Inom dessa riktningar är en vanlig uppfattning att runraden Futhark istället ska kallas för Uthark. Anledningen är runornas ordningsföljd, där man menar att Ur-runan bör komma först, såsom urkraften och urkon i Ginnungagap. Därefter kommer Thurs, som alltså representerar den första jätten, Ymer. Jätten i sin tur följs av Ass, som representerar asagudarnas ankomst. Reid, vagnrunan står för Thor med sin vagn och åska. Enligt denna skola är Ken eldens runa: ett urelement, av vilket de kommande elementen ska skapas. Så fortsätter runorna att symbolisera naturens gång och väsen för att till sist nå den allra sista runan: Fé, som står för fä, boskap, rikedom: något som omöjligen kan komma före allt det andra.

Utharkteorins fader var runologen Sigurd Agrell, som framför allt intresserade sig för runornas numerologiska och esoteriska betydelse. Hans kritiker såg/ser inte hans teori som vetenskapligt hållbar, men många som är intresserade av runornas magiska betydelse tilltalas av hans arbete.

Vad de enskilda runorna enligt historiska källor representerade finns beskrivet i respektive kapitel om de olika futharkerna (eller utharkerna).