|
Kult & tradition
Liksom i många nutida religioner var de handlingar och traditioner som tillhörde den forntida tron
självklara delar av vardagen.
Människorna gjorde vad de kunde för att hålla relationerna till gudarna goda.
Det finns en uppfattning om att många högtider som firas idag har sina rötter i kristendomen,
men ofta ligger deras uppkomst århundraden, eller kanske till och med årtusenden, längre tillbaka i tiden.
Här presenteras seder och kulthandlingar som de forna nordborna ägnade sig åt. Tidpunkterna
för traditionernas uppkomst är tyvärr osäkra, men skildras med utgångspunkt i järnåldern,
även om de kan ha uppkommit mycket tidigare.
Blot •
Veckodagar •
Sejd
Blot
Blotet var en högtidlig fest där människorna offrade till gudarna för att behålla
vänskapen och be om till exempel god årsväxt, seger och fred. Vid högtiderna offrades
oftast boskapsdjur till gudarna. Gudarna inbjöds
då att delta i människornas måltider. Lokalt förekom även blothögtider där
människor offrades.
Forntidens ritualer var intimt förknippade med årstiderna och naturens kretslopp.
Människorna förlitade sig inte på vetenskap, livsmedelsimport eller frysboxar
utan levde på att de högre makterna visade sin godhet. En dålig årsskörd kunde
förstås innebära katastrof för familjer och samhällen.
Några blot som firades var midvinterblot, disablot, vårdagjämning och
midsommarblot.
Midvinterblotet inföll förmodligen på eller omkring vintersolståndet för att inleda
ett nytt år. Det var en offerfest, vilken framför allt hölls för att vinna gudarnas
välvilja inför ett år som förhoppningsvis skulle ge en bra årsskörd.
Vid festen slaktade människorna en eller flera grisar, skvätte offerdjurets blod på väggar
och deltagare och frossade i kött och öl. Både grisen och ölet var heliga i den
fornnordiska tron. Ordet jul fanns redan under förhistorisk tid och att "dricka jul"
verkar ha varit en angenäm högtid där mängder av öl förtärdes, men om det sammanföll
med midvinterblotet är inte helt säkert. Däremot har grisköttet i form av julskinka
och julölen överlevt in i vårt nutida julfirande.
Disablotet var en hyllning till kvinnliga gudar. Det inföll i slutet av vintern och
även detta syftade till att skapa goda skörder under den kommande säsongen. Högtiden
hölls vid fullmåne och sammanföll med disatinget: en traditionell marknad och rådslag,
som överlevde långt in på medeltiden.
Vårdagjämningen firades, liksom vår valborgsmässoafton, med att tända stora brasor.
Människorna dansade runt eldarna, sjöng och lät vårkänslorna få utlopp i den festliga stämningen.
Åtminstone i senare tid brukade de unga som var ogifta paras ihop under festligheterna för att ägna
sig åt kärleksriter som skulle befrukta jorden.
Även något firande i samband med årets ljusaste dag antas ha funnits redan under det
förhistoriska Norden, ett så kallat midsommarblot. Hur själva firandet gått till finns det
få källor som kan berätta om. Troligen rörde det sig om festligheter utomhus i samklang
med träd och andra växter och med inslag av fruktbarhets- och kärleksritualer.
Våra veckodagar...
...hade en högt religiös mening i det forntida Norden. För våra veckodagar är
just ett eko av det förflutna och alla dagar bär därmed namn efter nordiska gudar
och företeelser av särskild betydelse för nordborna. Vilken dag det var hade
stor betydelse till exempel för när en högtid eller ett naturfenomen inföll.
Måndag är månens dag. Tisdag är Tyrs dag. Onsdag är Odens dag. Torsdag är Tors dag.
Fredag är Frejas eller Friggas dag. Lördag är "lögaredagen", det vill säga den heliga dagen
för att tvätta sig. Och slutligen är söndagen solens dag.
Sejd
Sejden användes för att sia om framtiden, och ofta även för att genom trolldom
försöka påverka den. Enligt litteratur om förkristen tid var det kvinnor
med speciella förmågor och skolning – så kallade völvor – som behärskade
sejden. De vandrade runt i landet och bjöds in till folks gårdar för att
besvara frågor om bland annat kärlek, krig och årsväxt. Nutida gravfynd
visar att sådana kvinnor både har funnits och att de hade en särskilt
viktig plats i samhället. Namnet völva betyder stav och kommer ifrån
att hon alltid bar med sig en stav, som också hade en central roll i
hennes yrke. Schamanism är bekant i flertalet religioner. Att kvinnor är
utövare är mer unikt, men i vikingatida Norden ansågs det omanligt att
utöva sejd. Dock fick allfadern Oden lära sig konsten av Freja.
Själva utförandet av sejd gick ut på att völvan försattes i trans genom
att inta en brygd och sedan sjungas i tillstånd av ett antal kvinnor.
Sången var hög och gäll och kallades för galder.
Syftet var att frigöra hennes själ som då kunde ta plats i till exempel ett djur
för att kontakta andevärlden och få kunskap om vad som komma skulle.
Detta finns detaljerat beskrivet i Erik Rödes saga (isländsk medeltida
saga om Grönlands upptäckt), där völvan Torbjorg kom till gården för att
sejda. Där berättas om hur husbonden förberedde en sejdhäll åt henne. Hon
kom sedan med sin stav och diverse tillbehör och gårdens kvinnor sjöng med
gälla röster för att försätta henne i rätt tillstånd. När hon återkommit
till sitt jordliga tillstånd kunde hon berätta vad hon fått veta.
Vetskapen om sejd gör dåtidens människors världsbild lite mer begriplig
för oss. Nutiden var endast ett fragment av en bestående tid där framtiden
redan var förutbestämd. Tron på att till och med de mäktigaste
gudarna sejdade, ger förståelse för ödets makt i det forna Norden.
|
|